Upphittad

Jag tror minsann att min make läser den här bloggen. Han är bra på att hitta saker (liksom jag är), men sämre på att dölja att han hittat det.

Nu låter det som att vi snokar på varandra men det gör vi inte. Jag tror att han har suttit vid datorn i köket och letat efter någon sida i historiken, sett länk till denna och undrat vad det var för något. Givetvis får han läsa här, det gör ingenting, men det kändes lite roligt att ha en egen lite hemlig blogg faktiskt.

Jag tänker nog fortsätta att skriva både i min egna och i vår gemensamma.

Befodrad. Typ.

Min chef kom in till mig idag och berättade att hon bett personalansvarige att uppgradera min tjänstebeteckning. Jag är alltså mer kvalificerad idag än vad jag var igår. Eller nåt sånt.

Samtidigt hade hon gått till vår generaldirektör och sagt att jag nu ligger snett vad gäller lönenivå och att han borde justera upp min lön innan lönerevisionen. Aldrig i livet sa han. Det skulle bli jätteskevt för hela revisionen tydligen. Sen vill han inte justera löner på det sättet nu då hans förordnande går ut efter sommaren.

Summa summarum är att jag numera har mer formellt ansvar och "finare" titel men samma jävla lön.

Thanks for nothing liksom...

Det enda jag kunde tänka på när min chef berättade det här var att jag plötsligt innerligt hoppas att jag får tjänsten jag sökt. Det skulle sitta fint att sluta innan min GD går, och dessutom med en lön som ligger 10 000 över den jag har idag.

Mobilbloggning

Testar det där med mobilbloggning för att på så sätt lättare kunna ladda upp bilder.

Jag bjuder på en måndagstrött bild på mig själv.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag, svindlaren

Jamen visst! Bordet!

Jag har både hittat och köpt just det bord jag ville ha! Helst ville jag har ett bord signerat Carl Malmsten så att det skulle funka bra tillsammans med de stolar jag ropade in för ett par dagar sedan. Ett nytt sådant bord tycker jag är alldeles för dyrt så jag surfade runt på Blocket och plötsligt hände det. Jag hittade ett bord (med åtta stolar) för det facila priset av 6 000 kronor.

Som hittat!

Det visade sig vara ett dödsbo där de ville bli av med sakerna så fort de kunde. När vi tog oss (ja oss, det var hela familjen) ut för att titta på bordet så kunde vi inte hitta någon stämpel. Säljarna var mycket vänliga och erkände att de inte visste säkert men att deras (nu döda) mor alltid hade sagt att det var ett bord av Carl Malmsten. Jag kände inte igen modellen och vi blev lite osäkra.

Affären slutade med att de sålde allt till oss för 2 000 kronor och vi var nöjda med att få ett väldigt fint bord oavsett märke och en massa rätt fina stolar, som vi kan ha som extrastolar.

Efter det har jag googlat och letat runt på nätet för att se vad det kan vara för bord. Det är ett väldigt vacket och gediget hantverk så jag var nyfiken. Helt plötsligt hittar jag det. Det är ett Carl Malmsten-bord!

Nu har jag sjukt dåligt samvete för att vi betalade så lite för det. Maken tycker jatt jag är otroligt larvig men jag känner mig som en lurendrejeriare.

Bloggerproblem

När jag skriver inlägg i bloggen så är jag uteslutande på jobbet. Det är oerhört sällan jag får tid och ro att göra det hemma. Nu har blogger inte velat logga in mig på mitt konto på flera dagar. ja faktiskt inte sedan jag skrev förra inlägget.

Otroligt irriterande när man har saker som vill ut.

Bukowskis

Jag har fått dille på att hitta ett bord och stolar som jag kan och vill leva med länge. Just matbord och stolar är en sån där grej som man har fått från någon och sedan har man haft kvar det trots att de är ganska fula.

Just nu har vi makens döda mammas gamla stolar och bord. Skitfula.

Idag lyckedes jag i alla fall buda hem sex finfina Carl Malmsten-stolar från Bukowskis. Lycka! nu ska jag bara hitta det tillhörande bordet...

Barnstopp

I min/vår familj kommer det inte att bli några fler barn. Det är bestämt. Vi har två gemensamma barn och maken har en 13-årig dotter som han fick när han var väldigt ung. Hon har bott på halvtid med oss men bor just nu bara varannan helg.

Jag vill inte ha fler barn och maken vill under inga omständigheter ha fler barn. Han har varit småbarnsförälder sedan han var 19 år och känner att det räcker. Han har nu till och med steriliserat sig. Ett mycket bra alternativ för att jag ska slippa stoppa i mig p-piller varje dag, eller stoppa upp en spiral.

Det är en ganska konstig känsla att inse att; jaha då var graviditeterna och barnafödandets tid förbi.

Inte nödvändigtvis en dålig känsla, bara en märklig. Det gick så fort på något sätt. Innan jag fick barn kunde jag inte föreställa mig bortom den stora magen, det var för abstrakt. Nu är jag plötsligt där.

Lite läskigt är det också att tänka på att den där sexbiten, den kommer inte någonsin igen handla om att göra ett litet barn. Från och med nu handlar den enbart om njutning och en bekräftelse på att vi är ett kärlekspar och inte bara vänner.

Inget mer ägglossningssex alltså. Den typen av sex som de som har lite mer svårigheter med barnalstrandet tycker är ångestladdad. Den tycker jag är jättespännande (vilket säkerligen har att göra med att jag väldigt lätt har blivit gravid och att graviditeterna har gått bra).

Men nu är det slut med det och en ny era börjar. Den med njutningssex som innan man fick barn, fast med barn.

I väntans tider

Under våren har det känts som att jag mer eller mindre har gått omkring i ett vakum (som enligt wikipedia stavas "vakuum". Märkligt). kanske är det fel ord. Kanske är limbo mer rätt.

Jag har väntat på att vi ska kunna få renovera lägenheten.
Jag har väntat på att resa till Thailand.
Jag har väntat på fotning och senare visning av lägenhet.
Jag har väntat på försäljningen av den.
Jag har väntat på att huset ska bli färdigt.
Jag har väntat på att se om rekryteringsprocessen till jobbet jag söket ska leda mig vidare.

Snart får jag flytta in i huset och den sista delen av rekryteringen är färdig. Om en endaste månad är alla punkter avklarade.

Nu börjar det kännas roligt på riktigt.

Välkommen hem

Varje dag när jag kommer hem efter jobbet och trycker ner handtaget till vår ytterdörr hemma så vet jag vad som strax kommer att ske.

Först kommer jag höra största barnet ropa inifrån köket: MAMMAAA!

Sen kommer jag höra minsta barnet glädjetjuta.

Efter det kommer stora dottern utrusande i hallen och kastar sig om mina ben. Tätt efter henne kommer (den numera gående) ettåringen som tultar fram så fort hon bara kan och sträcker upp armarna mot mig och fyrar av ett enormt leende.

Maken står alltid i köket och roddar middag.

Den här ceremonin måste vara den absolut bästa tänkbara för att få någon att känna sig välkommen och efterlängtad.

I sviterna efter en intervju

Har man inte mensvärk så kan man alltid slå till med lite huvudvärk.

Det gjorde jag idag. Inte att rekommendera.