Treåringen har alltid varit väldigt "mammig". Detta trots att vi delat lika på föräldraledigheten och maken är den som oftast (oftare än jag ska jag kanske säga för jag hämtar och lämnar också) lämnat och hämtat på dagis. Treåringen är i och för sig en väldigt kategorisk liten dam. Hon är skeptisk till nya personer och har alltid en person som hon anser är bäst. På dagis är det Karin, hemma är det jag, i kompisskaran är det Maja.
I perioder har jag tyckt att det är rätt jobbigt. Hennes längtan efter mig är ganska ångestladdad och hon blir otroligt ledsen om jag inte kan vara med henne just då. Sen tycker jag lite synd om maken som trots alla ansträngningar inte får den där längtan efter sig.
Konstigt nog så blev det inte värre när hennes lillasyster föddes. Hon var otroligt fin med bebisen och ingen avundsjuka märktes.
Nu har maken varit föräldraledig i snart sex månader med lillasyster och helt plötsligt har det börjat att vända!
Nu gnäller hon efter "paaaappaaaa" så fort han är borta någon kväll och blir hon och jag osams så är det också honom hon tjatar om.
Jag märker att han är oerhört lättad och glad övet det här och själv känner jag bara; ÄNTLIGEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar