Mer barn

Jag ska bli moster i januari nästa år.

Min syster hade varit på ett tidigt ultraljud igår och fått se ett hjärta slå. I vecka 11 är hon nu.

Jag blev jätteglad och upprymd och samtidigt lite bitter. Hon försvann helt ur mitt liv efter att jag blev gravid med min äldsta dotter. Vi var oerhört nära och när jag berättade om min graviditet så bara drog hon. Knäpptyst blev det.

Äldsta dotterns första år träffade hon sin moster två gånger. Mostern som bor 15 minuter härifrån. Samma sak hände när jag blev gravid med min yngsta dotter.

Jag har inte bett om någon förklaring och hon har inte levererat någon spontant. När samma sak hände under graviditeten med min yngsta dotter så fick jag nog. Jag slutade själv att försöka och kände att jag faktiskt skiter i henne om hon skiter i mina barn.

Nu vet jag inte hur jag ska göra. Måste man glömma och förlåta? har hon förtjänat det? Det har hon ju inte, men det barn hon bär på är inte en del av vår konflikt. Jag vill ju vara en fin moster, även om hon inte är det till mina barn.

The House

Förresten så är det 10 dagar kvar tills vårt hus är färdigt. Helt färdigt.

Herrejävlagud.

Bling bling

Så länge jag minns har jag föraktat de som har en förkärlek för "bling bling". Dvs glittriga saker och smycken.

Nu är jag där själv. Och jag skäms.

Plötsligt blir jag fnissigt lycklig av glittrande smycken och saker. Mest glittrande smycken. Helst äkta glitter. Hur pinsamt är inte det?

Jag har försökt analysera mina nya preferenser och en något krystad förklaring är att jag numera har en man som jag vill ha smycken av. Jag vill bära det han ger mig. Liksom visa att vi är ihop.

Men jag vet, den förklaringen håller inte alls. Då borde jag kunna ha smycken av bajs och vara glad ändå. Okej kanske inte bajs men...rep?

En annan förklaring är att jag har blivit äldre. Sedan igår är jag hela 35 år. Jag har blivit en skata. Fast en snygg skata.

Nä jag vet inte varför jag vill ha ädelstenar som glittar. Kanske för att det är fint?

Långledigt

Äntligen långledigt! Det har varit en vansinnig vecka på jobbet och när jag insåg en dag att jag jobbat över så länge så att jag inte skulle hinna träffa barnen innan de la sig fick jag panik.

Nu ska jag försöka njuta av ett par lediga dagar och fira mig själv på måndag. Hela 35 år blir jag då. Underbart. Jag tycker om att bli äldre faktiskt.

Nästa vecka blir nog tyvärr lika hektisk som denna.


- Posted using BlogPress from my iPhone

En måndagsbild

Storrengöring efter lekparkshäng

Upphittad

Jag tror minsann att min make läser den här bloggen. Han är bra på att hitta saker (liksom jag är), men sämre på att dölja att han hittat det.

Nu låter det som att vi snokar på varandra men det gör vi inte. Jag tror att han har suttit vid datorn i köket och letat efter någon sida i historiken, sett länk till denna och undrat vad det var för något. Givetvis får han läsa här, det gör ingenting, men det kändes lite roligt att ha en egen lite hemlig blogg faktiskt.

Jag tänker nog fortsätta att skriva både i min egna och i vår gemensamma.

Befodrad. Typ.

Min chef kom in till mig idag och berättade att hon bett personalansvarige att uppgradera min tjänstebeteckning. Jag är alltså mer kvalificerad idag än vad jag var igår. Eller nåt sånt.

Samtidigt hade hon gått till vår generaldirektör och sagt att jag nu ligger snett vad gäller lönenivå och att han borde justera upp min lön innan lönerevisionen. Aldrig i livet sa han. Det skulle bli jätteskevt för hela revisionen tydligen. Sen vill han inte justera löner på det sättet nu då hans förordnande går ut efter sommaren.

Summa summarum är att jag numera har mer formellt ansvar och "finare" titel men samma jävla lön.

Thanks for nothing liksom...

Det enda jag kunde tänka på när min chef berättade det här var att jag plötsligt innerligt hoppas att jag får tjänsten jag sökt. Det skulle sitta fint att sluta innan min GD går, och dessutom med en lön som ligger 10 000 över den jag har idag.

Mobilbloggning

Testar det där med mobilbloggning för att på så sätt lättare kunna ladda upp bilder.

Jag bjuder på en måndagstrött bild på mig själv.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag, svindlaren

Jamen visst! Bordet!

Jag har både hittat och köpt just det bord jag ville ha! Helst ville jag har ett bord signerat Carl Malmsten så att det skulle funka bra tillsammans med de stolar jag ropade in för ett par dagar sedan. Ett nytt sådant bord tycker jag är alldeles för dyrt så jag surfade runt på Blocket och plötsligt hände det. Jag hittade ett bord (med åtta stolar) för det facila priset av 6 000 kronor.

Som hittat!

Det visade sig vara ett dödsbo där de ville bli av med sakerna så fort de kunde. När vi tog oss (ja oss, det var hela familjen) ut för att titta på bordet så kunde vi inte hitta någon stämpel. Säljarna var mycket vänliga och erkände att de inte visste säkert men att deras (nu döda) mor alltid hade sagt att det var ett bord av Carl Malmsten. Jag kände inte igen modellen och vi blev lite osäkra.

Affären slutade med att de sålde allt till oss för 2 000 kronor och vi var nöjda med att få ett väldigt fint bord oavsett märke och en massa rätt fina stolar, som vi kan ha som extrastolar.

Efter det har jag googlat och letat runt på nätet för att se vad det kan vara för bord. Det är ett väldigt vacket och gediget hantverk så jag var nyfiken. Helt plötsligt hittar jag det. Det är ett Carl Malmsten-bord!

Nu har jag sjukt dåligt samvete för att vi betalade så lite för det. Maken tycker jatt jag är otroligt larvig men jag känner mig som en lurendrejeriare.

Bloggerproblem

När jag skriver inlägg i bloggen så är jag uteslutande på jobbet. Det är oerhört sällan jag får tid och ro att göra det hemma. Nu har blogger inte velat logga in mig på mitt konto på flera dagar. ja faktiskt inte sedan jag skrev förra inlägget.

Otroligt irriterande när man har saker som vill ut.

Bukowskis

Jag har fått dille på att hitta ett bord och stolar som jag kan och vill leva med länge. Just matbord och stolar är en sån där grej som man har fått från någon och sedan har man haft kvar det trots att de är ganska fula.

Just nu har vi makens döda mammas gamla stolar och bord. Skitfula.

Idag lyckedes jag i alla fall buda hem sex finfina Carl Malmsten-stolar från Bukowskis. Lycka! nu ska jag bara hitta det tillhörande bordet...

Barnstopp

I min/vår familj kommer det inte att bli några fler barn. Det är bestämt. Vi har två gemensamma barn och maken har en 13-årig dotter som han fick när han var väldigt ung. Hon har bott på halvtid med oss men bor just nu bara varannan helg.

Jag vill inte ha fler barn och maken vill under inga omständigheter ha fler barn. Han har varit småbarnsförälder sedan han var 19 år och känner att det räcker. Han har nu till och med steriliserat sig. Ett mycket bra alternativ för att jag ska slippa stoppa i mig p-piller varje dag, eller stoppa upp en spiral.

Det är en ganska konstig känsla att inse att; jaha då var graviditeterna och barnafödandets tid förbi.

Inte nödvändigtvis en dålig känsla, bara en märklig. Det gick så fort på något sätt. Innan jag fick barn kunde jag inte föreställa mig bortom den stora magen, det var för abstrakt. Nu är jag plötsligt där.

Lite läskigt är det också att tänka på att den där sexbiten, den kommer inte någonsin igen handla om att göra ett litet barn. Från och med nu handlar den enbart om njutning och en bekräftelse på att vi är ett kärlekspar och inte bara vänner.

Inget mer ägglossningssex alltså. Den typen av sex som de som har lite mer svårigheter med barnalstrandet tycker är ångestladdad. Den tycker jag är jättespännande (vilket säkerligen har att göra med att jag väldigt lätt har blivit gravid och att graviditeterna har gått bra).

Men nu är det slut med det och en ny era börjar. Den med njutningssex som innan man fick barn, fast med barn.

I väntans tider

Under våren har det känts som att jag mer eller mindre har gått omkring i ett vakum (som enligt wikipedia stavas "vakuum". Märkligt). kanske är det fel ord. Kanske är limbo mer rätt.

Jag har väntat på att vi ska kunna få renovera lägenheten.
Jag har väntat på att resa till Thailand.
Jag har väntat på fotning och senare visning av lägenhet.
Jag har väntat på försäljningen av den.
Jag har väntat på att huset ska bli färdigt.
Jag har väntat på att se om rekryteringsprocessen till jobbet jag söket ska leda mig vidare.

Snart får jag flytta in i huset och den sista delen av rekryteringen är färdig. Om en endaste månad är alla punkter avklarade.

Nu börjar det kännas roligt på riktigt.

Välkommen hem

Varje dag när jag kommer hem efter jobbet och trycker ner handtaget till vår ytterdörr hemma så vet jag vad som strax kommer att ske.

Först kommer jag höra största barnet ropa inifrån köket: MAMMAAA!

Sen kommer jag höra minsta barnet glädjetjuta.

Efter det kommer stora dottern utrusande i hallen och kastar sig om mina ben. Tätt efter henne kommer (den numera gående) ettåringen som tultar fram så fort hon bara kan och sträcker upp armarna mot mig och fyrar av ett enormt leende.

Maken står alltid i köket och roddar middag.

Den här ceremonin måste vara den absolut bästa tänkbara för att få någon att känna sig välkommen och efterlängtad.

I sviterna efter en intervju

Har man inte mensvärk så kan man alltid slå till med lite huvudvärk.

Det gjorde jag idag. Inte att rekommendera.

Intervjun från helvetet.

Idag var jag på intervju för det jobb jag sökt. Jag satt med en psykolog och en man från stället jag söker jobb på. I två timmar skulle jag vända ut och in på det mesta. Allt från hur jag växte upp till tonårstiden. Hade jag använt knark någon gång? Varit utbränd? Gått på psykofarmaka? Hur såg mina alkoholvanor ut? Har jag vänner eller bekanta som kan bli till ett framtida problem? Hur skulle jag beskriva min make? Mina barn? Min relation till mina föräldrar?

Herregud säger jag bara.

Sen gick vi igenom mitt personlighetstest som jag gjort tidigare under veckan. Jag är tydligen självsäker på gränsen till arrogant, gillar att stå i centrum och jobba i grupp. Jag är oerhört kunskapstörstande och lite slarvig.

Tjänsten kräver beordrad övertid under perioder och man måste vara tillgånglig under semestern. Den innehåller en hel del tjänsteresor med kort varsel, både inom och utanför landet.

Vad är det egentligen jag har gett mig in på när jag sökte den här tjänsten!?

Nu har jag en sprängande huvudvärk som inte ger med sig. Det krävs en del energi för att hålla tungan rätt i mun samtidigt som man är ärlig och öppen.

Jag inledde i alla fall den här processen med att vara en av 900 sökande och nu är det ungefär 30 kvar. Märkligt nog tror jag kanske ändå att jag kommer att bli erbjuden en tjänst. Det måste ha med min (nästan) arrogans att göra...

Menshelvete!

Man vet att man lever när man blöder igenom en tampong på mindre än en timme och smärtan kring äggstockarna skär som knivar.

Jag kommer antagligen att förblöda om jag inte dör av smärtan innan.

Fy fan vad mycket värre min mens har blivit efter andra barnet.

Pappiga barn

Treåringen har alltid varit väldigt "mammig". Detta trots att vi delat lika på föräldraledigheten och maken är den som oftast (oftare än jag ska jag kanske säga för jag hämtar och lämnar också) lämnat och hämtat på dagis. Treåringen är i och för sig en väldigt kategorisk liten dam. Hon är skeptisk till nya personer och har alltid en person som hon anser är bäst. På dagis är det Karin, hemma är det jag, i kompisskaran är det Maja.

I perioder har jag tyckt att det är rätt jobbigt. Hennes längtan efter mig är ganska ångestladdad och hon blir otroligt ledsen om jag inte kan vara med henne just då. Sen tycker jag lite synd om maken som trots alla ansträngningar inte får den där längtan efter sig.

Konstigt nog så blev det inte värre när hennes lillasyster föddes. Hon var otroligt fin med bebisen och ingen avundsjuka märktes.

Nu har maken varit föräldraledig i snart sex månader med lillasyster och helt plötsligt har det börjat att vända!

Nu gnäller hon efter "paaaappaaaa" så fort han är borta någon kväll och blir hon och jag osams så är det också honom hon tjatar om.

Jag märker att han är oerhört lättad och glad övet det här och själv känner jag bara; ÄNTLIGEN!

Ätstörning?

Jag gjorde precis misstaget att titta ner i min papperskorg under skrivbordet. Det ser ut som att jag har stora issues med mat och godis.

Man kan se två tomma läckerol-paket, tre äppelskrutt, två tomma tuggummipaket, bullpapper, resterna efter en 7-eleven glass och ett par tomma nutrilett-shaker...

Hej, jag är damen som trycker i mig godis för att sedan få ångest och bara dricka diet-drycker.

Det är vad man skulle kunna tro ja, men verkligheten är inte riktigt så.

Visst äter jag godis framför datorn, och visst väljer jag sockerfritt. Jag är en godisråtta. Nutrilett-shakerna ligger där för att jag inte hann käka efter träningspasset på lunchen igår och då fick en sån duga. Hur den andra shaken kom dit minns jag inte. Kanske ett fåfängt mellanmål?

Intresseklubben har antecknat det här nu va? Det blir prov sen.

Ordning och röra

Idag lyckades jag mota Olle i grind big time.

Min chef är känd för sin impulsivitet och ganska lynniga humör. Har man hamnat i blickfånget för hennes hökögon och inte levererar på stående fot så kan livet te sig ganske jobbigt en bra tid framöver.

Igår kom plötsligt jag i hennes blickfång och skulle leverera någon form av detaljplanering och forskningsöversikt till idag.

Och jag gjorde det. Inte bara okej, utan riktigt riktigt bra. Hon var imponerad över mitt arbete och kände sig "riktigt uppspelt" efteråt tydligen.

Nu sitter jag här och känner mig osedvanligt kompetent och vuxen. För en gångs skull.

Sex i småbarnsträsket

Det där med sex.

Jag måste ta tag i den biten ordentligt. Efter att vår ettåring föddes så har jag inte varit så himla het på gröten. Jag blev liksom trött. Det är verkligen inget fel på maken och det är nog inget fel på mig heller men min initiativförmåga självdog på något sätt. Jag glömmer bort sexbiten, hur konstigt det än må låta.

Det senaste halvåret har vi säkert bara haft sex någon eller några gånger i månaden. Sällan på mitt initiativ.

Jag märker att maken tycker att det är jättejobbigt och jag förstår honom. Problemet är att ju jobbigare han tycker att det är, desto mer prestationsångest får jag. Det blir så stort när man har det så sällan.

Dessutom har våren varit vansinnig. Vi bygger hus, vi renoverar lägenhet, vi säljer lägenhet, vi/jag jobbar som en tok med alla kilon som smög sig på under graviditeten och vi bollar två barn. Där någonstnas mitt i allt tog min extra energi slut. Och med den initiativförmågan till sex.

Jag är dessutom inte typen som fixar snabbisar särskilt bra. Jag behöver lite tid på mig för att slappna av, sluta tänka på annat och ge mig hän.

Det första jag ska göra är att ta mer på min man. Det förtjänar han.

Pust och stön

Jag gick 21 000 steg igår. Och då ligger jag ändå på en tiondeplats på jobbet. Fy fan vad jobbigt det här kommer att bli...

Gå och gå och gå och gå

Vi har börjat med en stegräknartävling på jobbet idag och nu går alla runt som en bunt duracellkaniner. Inklusive jag.

Visserligen behöver jag inte göra så mycket mer än min vanliga rutin som ger drygt 10 000 steg men hetsen är enorm så här första dagen. Jag tror att jag har tillfrågats om hur många steg jag har gått tio gånger redan.

Man kan fråga sig hur ledningen resonerade när de lämnade ut en bunt med stegräknare till en massa forskare och statistiker med vinnarskalle.

Herregud...

Söndag

Mina barn är underbara, men en del dagar så längtar man till jobbet för att få lite välbehövlig vila...

And we have a deal!

Lägenheten är såld!

Vi lyckades deala upp priset med den budgivare som lagt sig högst (han var oerhört sugen på lägenheten) och nu kom vi upp i det vi ville ha ut för den.

Det är en klar fördel att vara två riktigt bra föhandlare i familjen.Sen har vi två bra små förhandlare också, men de var inte med denna gång ;-)

Fan fan fan

Nä budgivningen gick inte så bra som vi hade trott. Det borde ha stuckit iväg mer än vad det gjorde och i ren irritation så satte vi ett acceptpris och en omvisning nu på söndag.

Det vanskliga är att det är så vansinnigt jobbigt inför en visning. ALLT ska plockas bort och det ska vara kliniskt rent.

Just nu bråkar vi mest av ren utmattning. Ingen orkar göra om allt och båda känner sig deppiga över att våra ansträngningar inte betalade sig.

Blä!

Nya jobb

Jag har sökt ett nytt jobb på ett ställe som jag för ett par år sedan aldrig hade kunnat tänka mig jobba på. Inte för att själva arbetsuppgifterna är så tråkiga, utan för att jag är tveksam till om arbetsgivarens verksamhet är något som stämmer överrens med vad jag tycker om världsordningen.

Men så sökte jag i alla fall för jag måste få upp min lön. Jag är högutbildad och har ett väldigt kvalificerat jobb, men en undermålig lön. Min arbetsplats är så attraktiv så att man bara med det som argument kan hålla nere lönerna. Folk vill få ett jobb här trots att lönen suger.

I dagsläget ligger min (inte alls högskoleutbildade) make 20 000 över mig i lön. Visst tjänar han klart mer än genomsnittet men det är ändå inte rimligt.

I vilket fall så testar den här nya potentiella arbetsgivaren mitt tålamod redan nu. Det började med att jag skulle göra IQ-tester. Rendan där började jag bli förbannad, men jag gjorde dem. Och gick vidare. Efter det skulle det göras arbetsprover. Även nu var jag sur, men jag gjorde dem. Och gick vidare.

Idag ringde de och bad mig komma på intervju, MED EN PSYKOLOG! I två jävla timmar!

Herregud vilken fenomenal arbetssituation och lön de måste erbjuda mig i slutändan med sån rekrytering.

Det jag får vara glad över i sammanhanget är kanske att det var 700 sökande initialt och nu är vi nere på ca 30. Å andra sidan har jag jobbat inom området i snart tio år och är minst sagt kvalificerad för jobbet jag söker.

Budgivning pågår

Vi håller på att sälja vår lägenhet. Det är nämligen så att vi bygger ett hus som snart ska stå klart. Ja, alltså vi bygger inte huset men vi har byggare som gör det åt oss. Gud förbjude att jag eller min äkta hälft försökte oss på något sådant. Vi klarar inte ens av att tapetsera.

De senste veckorna har varit vansinniga. Det har packats och grejats inför visningar och samtidigt har vi två små barn att jonglera. Jag har dessutom ett jobb att sköta på dagarna.

Igår var sista visningen. Nu har budgivningen börjat...

Och jag som var så cool fram till lunch fick nu stora skälvan när min telefon börjar plinga med sms-notifikationer om aktuella bud.

Ett hus med mark är inte billigt i Stockholm. En lägenhet är klart billigare. Tack och lov har vi redan fått in så höga bud så att det täcker upp får vår beräkning vi skapade när vi tog byggkreditivet för huset.

Nu handlar det om pengar för t.ex. altan, trädgård etc.

Något säger mig att min arbetsmoral kommer att vara störd de närmsta dagarna...

Inriktning

Jag vet faktiskt inte riktigt vilken inriktning den här bloggen ska ta. Jag har bloggat sedan år 2005 och med tiden har jag insett att, hur anonym man än försöker vara, så hittas man alltid av vänner eller familj.

Det gäller nog att skriva som att de någon gång kanske kommer att läsa det.

Tråkigt, men kanske nyttigt för mig.

No 1

Första inlägget på nya bloggen.
Spännande!